Solen skiner, klarblå himmel,
Solens strålar värmer för första gången!
Den tinar upp de frusna, stela och kalla.
Det mörker och den köld som varit, känns med ens avlägsen.

Mina tårfyllda, skamtyngda och trötta ögon hånas.
Hur kan jag inte nås av solens värme och glans?
Den väcker istället den klump som tacksamt slumrat i mitt bröst, och när denne tills den blir allsmäktig.
Den äter mina tankar och vrider mina känslor tills det bara finns fragment kvar. Kan inte värja mig, har inte en chans...
Kan inte tänka, kan inte andas. Kan inte förstå.
Jag är förlorad.